Vi talar samma språk.

Låg i sängen redo att decka. Fick ett samtal som fick mig att gå ner och hjälpa en atelje-kvinna nere i hålan. När jag kommer ut möter jag en vän. En mycket kär vän som bor här uppe på berget. Han är mycket speciel på alla möjliga sätt, och har en hel del knasigheter fpr sig. Men han är ljus, snäll och har en vacker vacker själ! Han kommer skuttandes med världens ljuvligaste leende, och hans ögon är blöta och lysande. Jag ser att han vill berätta vad som har hänt. " jag har fattat nu! jag har kommit på det! om jag slutar röka kan jag leva kvar här. som levande. om jag slutar röka kan jag vara ljus och få vara allt det jag är och vara med i allt det underbara och ljusa!" när han sa det och tittade på mig med sina blanka ögon och det där enorma leendet, då kunde jag inget annat än att kasta mig i hans famn och skratta med honom. Han har ju så rätt! Att tar man bort det som drar en ner, så kan man leva med det ljusa! Och jag blev så varm i magen av hans lycka. Fysiskt varm. och så otroligt glad! Och jag kände så jävla mycket kärlek gentemot honom. Han är en fantastisk kille full av starka färger!