Den varma högtiden.

För visst är det så? Att Julen räknas som en av dom varma högtiderna, trots att det ofta är jävligt kallt. I år är det visserligen typ vår ute. Men förra året var den ca. 20 minus ute. Och det var jävligt många som frös! Förra året måste varit en av mina bästa Jular. Inte för att jag fick bäst presenter, eller för att maten var godast, eller för att det var grymmast snö (vilket det var). Utan för att förra året var så stört fylld av kärlek.
Dagen innan jul åkte vi hela familjen ut till Papa och käkade gott och åkte asmycket pulka i en svinbrand backe. Vuxna som barn. Och vi fick åka häst och släde. Vi trängdes och sjöng och larvade oss i släden och sen stannade vi vid en sjö och drack glögg och frös om tårna.
Själva Julafton spenderade jag på Sergels Torg med ett gäng fantastiska människor. Min fina A-K anordnade (på 3 dagar!!) ett grymt julbord fullt med mat, dryck, glögg m.m. Vi blev sponstrade från alla möjliga håll. Vi var alltså ingen välgörenhets-organisation, utan helt vanliga människor som bara ville dela Kärlek och värme och ljus med människor som inte har det så bra ställt. Minst sagt. Jag hade samlat ihop många säckar med varma kläder som vi delade ut, och julklappar till barnen. Vi delade denna kväll med hemlösa, flyktingfamiljer och förbipasserande. Ingen var utesluten. Alla var med. Och det var så jävla fint!
Jag kommer aldrig glömma Julen 2010! Det var också speciellt då det var första Julen utan Marcus. Jag trodde att jag på Julafton skulle gå under och gå sönder. Att få den här möjligheten att sprida värme till behövande på just den första Julen utan Marcus, kändes helt rätt. Som att hylla honom! Jag gör det här för dig. För att det finns fler som du. För att hylla livet.
Det är sorgligt att fira ännu en Jul utan honom, men jag vet att det är så det kommer att vara. Hur lite jag än vill det. Jag kommer inte sitta brevid honom vid matbordet längre, han kommer inte följa med mig ut i kylan och röka (trots att det bara är jag som röker), han kommer inte sitta och smyg-flina när familjen hittar på bus, han kommer inte va den som allt smått drar sig till (småbarn och smådjur) av nån underlig anledning, han kommer inte dricka upp ALL julmust. Han kommer va där, men jag kommer inte att se honom. Det suger! Jag saknar honom så förbannat, och även fast en del av mig helt accepterat det här, så kämpar fortfarande den andra delen fortfarande emot. Den andra förbannade delen vägrar acceptera att det här är för resten av mitt liv. Att det är verklighet. För det gör så jävla ont att acceptera och "gå vidare".
Annakarin och jag.
Sergels Torg.
Marcus vardagsrum.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0